Absolut positiva till att ta över möbler från släktingar. Visst kan det bli fel men om man kan vara med och påverka kan det bli hur bra som helst.

Jag har fått en del saker från min familj och släkt som de vetat om att jag gillar. Inte så mycket möbler, men mest inredningsdetaljer som skålar, ljusstaken och porslin. Fint sätt att bli påmind om sina nära och kära att ha de hemma och det är därför jag uppskattar dem ännu mer!

Det är otroligt uppskattat att få ärva möbler och saker. Jag har blivit bra på att säga ifrån när jag inte vill ha något (för det kan vara ett problem att bli erbjuden saker man inte vill ha....) och sedan jag började med det är frågan om ifall jag vill ärva bara uppskattad.

Jag har blivit erbjuden både möbler och inredningsdetaljer vilket är otroligt uppskattat! Har det varit något som inte riktigt passat har jag bara sagt det, de flesta vet om att man inte alltid har samma stil hemma. Men oftast är det sådant som jag gillar, senast var det några trevliga champagneglas som mina föräldrar inte använde och som förhoppningsvis snart kommer komma väl till pass!

Håller med, men däremot kan det vara svårt med min partners arvegods. Vi har hans morfars gamla radio (som inte funkar) inklämd i linneskåpet eftersom jag inte vill ha den framme och han inte kan slänga den. Känns det igen?

Jag håller med Sara. Har inga problem med min egen familjs arvegods som jag upplever tillför själ och allt det där men har inte alls samma sak med prylar från min mans familj. Särskilt inte som att jag inte kommer helt överens med min svärmor och vem vill ha saker omkring sig som påminner om någon som man helst inte vill tänka på jämt?

Rent generellt kan jag tycka att vi borde bli bättre på att återanvända möbler och saker istället för att hela tiden köpa nytt och slänga. Och om man vill ge bort sina saker och ens barn inte vill ha dem kan man ju skänka dem till Myrorna eller Kupan istället så kommer de garanterat till glädje och nytta för fler än de som köper dem.

Tycker om att återanvända så mycket som möjligt, men ofta handlar väl det om att sålla fram guldkornen ;-) Inom min familj är vi jätteglada för vissa speciella sparade möbler som finns kvar exempelvis en gammal vit traktor stol som påminner om den på bilden (sitsen åtminstone)

Jag är inte intresserad av att ärva hela bohaget från mina eller min mans föräldrar. De jag uppskattar är att ärva ett föremål som betyder extra mycket och som berättar en historia om min uppväxt eller om våra föräldrar. Det som värmer mitt hjärta extra mycket är om familjemedlemmarna har koll på detta vilket de ofta har!

Jag har ärvt massor med prylar och möbler. I början, när jag flyttat hemifrån, var det roligt att få inreda med gamla och antika ting. Dels att få med sig älskade möbler hemifrån och dels att känna en anknytning till familj och släkt bakåt i tiden. Men, med åren blev många av sakerna en belastning som bara tog upp plats från de saker jag hellre ville ha i mitt hem. Det kändes som om min bostad blivit någon sorts släktarkiv. Jag rensade ut en hel del och skeppade iväg möbler och arvegods till min bror som just köpt ett stort hus och gärna tog över 'förvaltningen' av alla dessa saker. Själv har jag behållit någon enstaka speciell möbel och småsaker som har riktigt affektionsvärde för mig personligen.

Har upplevt samma sak som Meta. Under ett enda år fick vi ärva flera dödsbon, eller delar av dem eftersom min man är enda barnet. Vi hade inte ork att sortera bort något med detsamma utan levde i två år i trängsel med alldeles för många möbler som vi inte hade några känslor för. Då flyttade vi och fick skjuts att göra oss av med de mest skrymmande möblerna som pianot. Vid nästa flytt blev det än färre gamla möbler kvar och nu efter fjärde flytten är det lagom många och bara saker vi gillar och har en relation till.

tack och lov så är mina släktingar rätt långt bort så arvegods har jag sluppit ta ställning till. på ett sätt kan jag sakna den historia och familjeband som det innebär att ha föremål som varit i familjen länge, men samtidigt glad att slippa ansvaret att behöva ta det aktiva beslutet att slänga.

jag har däremot många gånger blivit erbjuden andras släktingars kläder & inredningssaker som de tycker passar mig. något jag lärt mig tydligt och bestämt tacka nej till, men med glimten i ögat och leende. vissa har kanske knorrat besviket men det har också blivit en ömsesidig respekt för de vet att när jag väl tackar ja så är det ärligt och föremålen kommer användas. det gäller bara att våga vara ärlig - för vem vill ge bort fina saker som den andre bara gömmer i garderoben tänker jag?

Det är både roligt och lite jobbigt att ärva saker. Mitt tips är att gå igenom alla sakerna en och en. Ta upp den i handen - titta på den och känn efter hur det känns i hjärtat. Blir du glad? Får du en jobbig känsla? Valet är då ganska enkelt. Man ska bara ha saker man känner glädje inför. Och är det så att du verkligen inte vet så spara den ett halvår och gå igenom allt igen. Jag kör själv den här principen och den har hjälpt mig jättemycket. Jag märker att saker som jag tvekat om och sparat ett tag, lätt åker ut efter ett halvår. En annan fråga man kan ställa sig är: När tog jag i denna sak senast? Är det 1 vecka eller 4 år sedan? Jag lovar, många saker du gör dig av med kommer du inom en snar framtid inte ens komma ihåg att du haft.